Bobbiebild

Legendaren Bobbie Friberg José da Cruz

I vår klubb har många spelare passerat revy under de 122 åren. Många är de som på olika sätt bidragit till lagets framgångar och många har av olika anledningar en särskild plats i de grönsvarta fansens hjärtan. En spelare som kan räknas in i den första men framför allt i den andra kategorien är Bobbie Friberg José da Cruz. Möt här Bobbie i ett samtal som rör allt från finskt bastande, norsk fotboja och sann kärlek till en svensk klubb.

Bobbie Friberg José da Cruz har IF Stendy som moderklubb och efter en utflykt till ett gulsvartrandigt lag från Hisingen landade en fjunig yngling på Gaisgården under senare delen av 90-talet. Under 00-talet fann man den grönsvarta matchtröjan med nummer 5 på ryggen frekvent prydande den 188 centimeter långa lekamen. Sejouren i grönsvart summerades med nästan 200 framträdanden innan Bobbie valde att flytta utomlands. Många klubbar var det som ryktades vara intresserade av talangen. IFK Göteborg försökte locka med pyttipanna, IF Elfsborg med en nio meter hög staty av Pinocchio, men till slut föll Bobbie för danska locktoner i form av smörrebröd och klubben Randers FC. Innan han hittade dagens hemvist hanns spel även med i Kongsvinger i Norge och kamratklubben från Norrköping

Nuvarande klubb är IFK Mariehamn (vars första kontakt med Bobbie udda nog skedde via FaceBook) på Åland som går mot en resultatmässigt lyckad säsong. Åland har 33000 invånare varav dess huvudstad Mariehamn befolkas med bara ett par tusen mer än vad Tidaholm kan stoltsera med. I dagsläget parkerar laget på en imponerande andraplats med fyra matcher kvar av säsongen. Vänsterback Friberg José da Cruz bidrar starkt till att laget i särklass är det mest täta bakåt. Vi kollade med Bobbie om det finska livet verkligen är livet på en finsk pinne:

– Haha, beror på hur man ser livet på den finska pinnen. Vet inte vad jag ska jämföra med. Det åländska är la ganska hemma, det är mycket som påminner om Sverige. Språket är bara svenska fast vi har en del i laget som smattrar finska och då är man som ett frågetecken!

Har du konverterat till det finska och lärt dig att basta ännu?

– Ja! Vi bastar varje dag. Jag hade inga problem med det innan, men när det är 25 grader ute tycker de inte att det är några konstigheter. Det bastas så fort man kommer in från träningen oavsett väder och det är för jävla härligt!

Mer finska fördomar; har alla finska lagkamrater en kniv?

– Det vete fan alltså, det är nog möjligt att de har det ändå. Jag har inte gjort inspektionen än men visst fan har de det.

Förutsättningarna på Åland är vad de är och framgången för klubben gläder alla ålänningar. Trots att de båda senaste matcherna slutat oavgjort finns en god chans att ta hem serien. Inom kort möter man HJK i en ren seriefinal.

– Säsongen har varit jävligt bra. Under försäsongen hade vi problem med defensiven, men det justerade vi till seriestarten. Nu är den överlägset bäst i serien med 17-18 nollor på 29 matcher. Sedan har vi några kvalitetsspelare där fram som gör det åt oss. Vi vinner med 1-0 oftast, men det räcker för oss – det blir ju vinst.

– För mig har det gått jävligt bra, förvånansvärt bra. Jag blev vänsterback i år istället för att spela till höger. Det är en ny position som jag fått anpassa mig till. Jag har ju ingen vänsterfot för fem öre men så länge jag slipper använda den så…

Men det är onekligen en av dina styrkor som fotbollsspelare ändå, just att du är anpassningsbar.

– Hur många positioner är det nu? Fem positioner, så det är ganska klassiskt. Mitt sista halvår i Norrköping blev jag omskolad till forward. Man har lärt sig det där, aldrig varit någon kontinuitet utan jag har alltid fått flytta runt. För första gången har jag i år en och samma position och det har aldrig hänt tidigare, bortsett sista året i GAIS då jag var mittback. Jag har aldrig klagat över det! De åren jag varit här har vi varit några som är anpassningsbara som flyttat runt.

Tror du att det har hindrat dig i karriären?

– Naj, jag tror faktiskt inte det. Fast det är klart att när man som yngre spelare var lite halvhet så visste kanske inte klubbarna vad man hade för position. Det visste jag knappt själv heller. Jag har nog inte sett det som någon större svaghet, jag har fått lära att anpassa mig och lära mig av det. Det har gjort att jag kan spela som 34-åring nu. Som forward i den högsta ligan i något land när man är 34 hade inte varit så stort chans.

34 år till trots, men Bobbie vittnar om att kroppen fortfarande håller bra. Och han har även en teori om varför den gör det.

– Den känns bra, jag hymlar inte med att den känns bra. Det är 33 matcher här och de bara trycker in matcherna från april till sista helgen i oktober. Det blir galet och det är inget sommaruppehåll. Det är fyra, fem dagar sedan är det på det igen.  Än så länge är det, peppar peppar, inga konstigheter utom möjligen lite småskavanker, men inget som hindrat mig. Det gör mycket att vi tränar på gräs, tror jag. Hade det varit konstgräs vete fan alltså! Speciellt med dåligt konstgräs blir belastningen annorlunda. Det kommer fortgå fram till hybridgräset blir allvar.

På ditt Curriculum Vitae finner man spel i Danmark, Norge, Finland och Sverige. Hur skulle du beskriva skillnaden länderna emellan utifrån dels ett socialt och dels ett spelmässigt perspektiv?

– Om vi börjar med den sociala biten så var det tufft i Danmark. Jag fick problem att komma in i gruppen och laget, de är ett insnöat folk danskarna haha. Det var tuffare än vad jag förväntat mig. Jag tog rygg på Grahn (Tobias, fyra landskamper och inte mindre än 14 klubbadresser som professionell fotbollsspelare) och det var inte det bästa för mig i början av säsongen. Grahn är min gubbe men han hade inte det bästa ryktet i Danmark. I Sverige, Norge och Finland gör det mycket att det är svensktalande, det är enkelt för mig att anpassa allt då. En norrman går inte att bli förbannade på och norrmän är ett skönt folk.

– Fotbollen är det den danska fotbollen helt klart. Mycket possession och passningsinriktad fotboll och klart den fotboll jag tycker om bäst! Det går fort som fan med många härliga spelare. Helt klart en fotboll som passar mig fint.

– Jag fick en chock när jag kom till Norge, det var helt galet. Jag var fanimej inte med på att det skulle vara sådana matcher. En forward kunde vara 205 centimeter lång och väga 100 kilo. Långa bollar och högt tempo fram och tillbaka och ingen struktur. Jag var inte medveten eller förberedd så första halvåret slet jag. Jag fick skit från fans och klubben om att vara en överbetald spelare. Men med fortkörningen vände allt. Det är helt sjukt, i samma veva jag fick domen då gick det plötsligt jävligt bra!

Utveckla!

– Han där upp tyckte synd om mig. Jag fick skit och blev av med kortet. 20000 norska kronor i böter och 18 dagar på kåken som förvandlades till husarrest. Vi vänder på det här – jag har ingen annan förklaring. Jag hade inte ett rätt i det jag gjorde men det vände!

18 dagar på kåken?

-Polismästaren i Kongsvinger satt i styrelsen och fick det till en fotboja i 18 dagar. Jag körde i 146 på en 80-väg med morsan bredvid och hade bråttom till spelarbussen. Vi vann den matchen, vilken var vår första vinst i ligan.

Många länder, många erfarenheter och en hel del klubbar har det blivit i Bobbies framgångsrika karriär. När frågan om var han har trivts bäst kom på tal hanns inte frågan ställas färdigt förrän svaret kom.

– GAIS! Det är inget att diskutera. 10 år i Sveriges vackraste klubb! Jag är född och uppvuxen i klubben. Jag har följt laget och nu när det gått tufft för gubbarna, fy fan vad kände för dem! Det är ett rent helvete men kul att det går bra i år!

Ni kan historien om Bobbie och mannen från Kap Verde som klev av en båt i Göteborg och kom att träffa Bobbies blivande mamma. Således ganska logiskt att Kap Verdes landslag så småningom fick nys om Bobbies och lillebror Johans skicklighet. Det mynnade ut i en utflykt som gav bröderna udda erfarenhet och roliga minnen.

– Det var ju en polare till farsan som bor i Göteborg som hade en relation med förbundet där och la ut information där. Det var 2005 eller 2006. De skulle vara i Portugal och bjöd ned oss för att titta på oss. Va fan ska mans säga? Jag blev varnad av farsan; ”Bara så att du vet, det här med klocka och sådant existerar inte”. Bullshit, tänkte jag, klart de kommer i tid. Men det gjorde de inte. Frukostar, samlingar… Alltså då blir man svensk. Om jag känt mig extra svensk så var det då! Man själv är lite oorganiserad, men inte när det gäller jobb då kommer jag inte sent. Men, va fan, i ett landslag måste man kunna kräva det. Men det var en lärorik vecka.

– Det var tänkt att jag skulle spela en träningsmatch mot Guinea Bissau och en av mittbackarna gick sönder tidigt under lägret. Det naturliga hade varit att få följa med, men jag hörde inget på en hel vecka. Två dagar innan kommer de och säger att de har fixat dubbelt medborgarskap, då kände jag mig svensk igen. Det blev inget med det, men i slutändan ångrar jag mig så in i helvete!

På tal om landslag. Du har haft Janne Andersson som tränare. Hur tror du han kommer fungera som svensk förbundskapten?

– Jag tror och hoppas det kommer gå bra för honom. En underbar människa! Vi hade en fin relation och mycket gemensamt, kan man säga. Vi klickade jävlig bra och dessutom är han en bra tränare också.

Kanske är det just Party-Janne som inspirerat Bobbie att söka sig till just det yrket. För faktum är att siktet är inställt på en karriär på bänken efter avslutad karriär på planen. Även om det för stunden inte verkar ligga överst på agendan.

– Jo, men nu har det varit halvsegt, det är inget att hymla om. Men jag har som mål att bli tränare. Jag har hunnit till Bas två. Sedan är det Bas tre och sedan efter det Pro. Jag har långt kvar, men har det som mål.

Som framkommit är Bobbie väldigt mycket GAIS och han har starka känslor för klubben. Så vilka är egentligen hans bästa minnen från tiden i GAIS?

– Två stycken egentligen. Debuten är självklar, den var mot Assyriska 2001. Jag kommer in (Bobbie bytte av Aram Ibrahim i matchminut 80) och är helt oduglig. Sedan är det kvalet mot Landskrona borta där Wilton (Figueredo) fick rött kort och där vi krigar som svin. En av de bättre matcherna jag fått vara med att uppleva.

– Sedan också min sista match mot AIK med avtackandet. Där fick jag en tår i ögat!

Vilket är det värsta minnet då?

– Mm, det var svårt, men det är ju Enköping 2001 ändå. Vi gör vad vi ska göra men ändå åker vi ur. Jag var junis då och hade ingen koll på vad det betydde, så jag får säga det.

– Även hela 2002 när vi inte lyckas ta oss upp med det laget vi hade

Hur följer du laget och klubben idag?

– Jag följer laget jävla intensivt, bland annat GAIS.se på instagram och har full koll på matcher, målen spelarna halvt om halvt. Luther Singh är en jävla legendar! Moenza, som spelat i några i år nu och Böna (Björn Andersson) som jag spelat tillsammans med.

Beskriv GAIS med tre ord!

– Passionerad! Det är jävla mycket passion i klubben. Det är en engagerad klubb och den är kärleksfull och inga konstigheter. För alla som spelar eller har spelat där så har GAIS gjort intryck på dem. Ta bort kärlek och skriv intryck! Klubben ger intryck på dig oavsett om du spelar i ett halvår eller i fyra, fem år.

Vi tackar legendaren Bobbie Friberg José da Cruz för pratstunden och önskar lycka till i slutspurten av ligan. Vi konstaterar också att linnet med texten ”GAIS until I die” som han visade i samband med en match verkligen stämmer!

Text: Daniel Björnalm