Superettan

GAIS Julkalender – lucka 19: Dokusåpan Superettan

I julkalenderns lucka 19 hittar vi en lättsam genomgång av Superettan 2016 som konstaterar att det finns mycket i serien som skulle kunna vara direkt taget ur en dokusåpa. Vår tanke med dagens text är att när vi bedömer de grönsvarta insatserna under året är det viktigt att också förstå hur klubbens omvärld ser ut.

Det sportsliga resultatet för GAIS blev inte som vi hade hoppats på under 2016 och man behöver inte vara professor för att räkna ut att detsamma gäller klubbens ekonomi. Men Superettan är som bekant en riktigt utmanande serie och under året har vi i media kunnat ta del av hur många klubbar kämpar för överlevnad.

Idag har julkalendern samlat ihop ett antal händelser och omständigheter från 2016 som tydligt visar vilken ökenvandring en säsong i Superettan kan vara och vad klubbarna gör för att klara av vardagen.

Att flytta är det nya svarta

Vi börjar denna rundvandring i Ängelholm där stadens fotbollsförening under 2016 blev trendsättande då man inför säsongen hotade med att flytta A-lagets verksamhet till en annan kommun. Det var många som då drog på smilbanden över ordförande Fredins utspel, men bara några månader senare skulle detta bli verklighet – fast då för en helt annan klubb. Sammanslagningen mellan Väsby United, Café Opera och FC Athletic som under några år verkat under namnet Athletic FC United tillkännagav under sommaren att man ska flytta från Skytteholms IP till Eskilstuna inför säsongen 2017.

I samband med flytten slås laget ihop med den betydligt mer anrika föreningen Eskilstuna City FK, som startade redan 1907 under namnet IK City men nu lägger bort föreningens traditioner i hopp om ljusare tider. Det senaste budet verkar dock vara att sammanslagningen inte blir en utan två klubbar, en för representationslagets elitsatsning under namnet AFC Eskilstuna och en för breddverksamheten som möjligen ska kallas Eskilstuna City Athletic Football Club.

Vad de cirka 400 personer som brukar följa AFC på Skytteholm tyckte om flytten har inte fått någon större uppmärksamhet i media, men i Eskilstuna togs laget emot med tämligen öppna armar. Förslaget om att ta den snabba vägen till eliten verkar ha fallit i god jord även hos kommunen och som tack för positivt bemötande spelade AFC en av seriematcherna på kommande arenan Tunavallen och då lyckades man faktiskt locka storpublik i sin nya hemstad.

Ledare för den nya gemensamma satsningen har redan börjat prata om att ”vi ska ut i Europa inom ett antal år” vilket osökt för tankarna vidare till Champions League-satsande seriekollegan Dalkurds FF. Men klubbarna är inte bara släkt avseende att man har en större extern finansiär och att man siktar på framgång även utanför de svenska gränserna, utan också baserat på att dalkarlarna förstod att flyttplaner är det nya svarta och pressade Borlänge kommun under hot om att flytta sin verksamhet till annan ort.

Väsby åter på fotbollskartan?

I Uppsala kände kommunala tjänstemän att det låg i deras sak att uppvakta DFF i frågan vilket i sin tur ledde till en smärre politisk kris i studentstaden. De blåsvarta protesterna över kommunens inställning var högljudda och det verkade få kommunen att agera något mindre entusiastiskt över den möjliga flytten. Från att ha varit en riktigt het potatis under en period sansade man sig och frågan försvann ur medieljuset.

För Sirius del var det säkert befriande när snacket om att de skulle få en ny lokalkonkurrent dog ut. Inom klubben hade de säkert en hel del annat att stå i, t ex efter matchen på Gamla Ullevi. För de som bevistade GAIS hemmaborg under det mötet så är förmodligen det kvarstående minnet att samtliga spelare i bortalaget föreföll vara omväxlande skadade eller drabbade av svår kramp.

Hur klubbens läkare lyckades kurera dessa allvarligt sargade lirare lär vi aldrig få reda på men redan till matchen efter för alla botade. Man kan gissa att klubbläkaren ligger bra till för Nobelpriset i medicin 2017?

Ett tag efter det att frågan om huruvida Uppsala kan ta emot ytterligare ett elitsatsande fotbollslag lagt sig dök Väsby upp som en möjlig ny spelplats för DFF, vilket ju kan verka lite ironiskt i sammanhanget då det ju är en ort som nyblivna Eskilstunaborna AFC övergav för ett antal år sedan.

Nu verkar det dock som att Dalkurd blir kvar i Borlänge åtminstone en säsong till och satsningen på att nå högre i seriesystemet fortsätter i oförminskad styrka. Man kan ju notera att lagets supportrar inte alls verkade upprörda över att verksamheten eventuellt skulle flytta, vilket väl i och för sig förklaras av att laget har fler anhängare utanför kommunens gränser än inom de samma.

Låga intäkter och långa inkast

Men i en serie där sjunkande intäkter och röda siffror i boksluten är legio får man säga att såväl AFC som DFF är unika i sitt slag som de enda lagen som förefaller vara stadda vid kassa. ”VI kan inte mäta oss med Dalkurd vad gäller löner”, sa Varbergs BoIS tränare och sportchef Jörgen Vålemark när Robin Tranberg, som i princip var klar för BoIS, helt plötsligt valde att byta Sundsvall mot Borlänge. Tranberg lämnade spel i Allsvenskan för att flytta till Superettan med kommentaren ”jag är peppad på att få… börja stega upp mot spel i allsvenskan”.

Nu kan ju möjligen Tranbergs beslut förklaras av andra skäl än ekonomiska. Kanske kände han att sättet som Varberg spelar fotboll på inte passade hans preferenser? Bollskicklige Tranberg har aldrig gjort sig känd som någon specialist på situationer som går ut på att upprepat byta inkastare och kanske det också påverkade beslutet?

När vi ändå pratar inkast är steget från Varberg till Ljungskile inte så stort. Den senare klubben gick in i säsongen 2016 med långa inkast som ett av sina främsta anfallsvapen. Under försäsongen rapporterades att laget som vanligt gjort mål och skapat flera chanser just på detta sätt. Det var förmodligen långkastande nyförvärvet Tim Nielsen som fick Jonas Olsson att besluta om att en viktig del i en matchplan är just inspelen med händerna. Det låter inte orimligt att just Nielsen står högt upp på BoIS önskelista inför 2017.

Det blev ett tungt år rent sportsligt för Ljungskile men det verkar också gälla avseende klubbens ekonomi. Där gick det till och med så långt att laget hamnade i offentlig tvist med sitt (tidigare) bussbolag och parterna trätte i tidningarna om huruvida klubben hade gjort rätt för sig eller inte avseende resor till bortamatcherna. Man turades om att lägga fram bevis för att det ena eller andra var rätt och en sak som fick många att höja på ögonbrynen var att klubben menade att man betalat de tämligen stora summorna i kontanter. Ett minst sagt otidsenligt sätt att reglera fordringar mellan organisationer och något som GAIS.se förmodade gick ur tiden någon gång i mitten på förra seklet.

Det är osäkert om LSK åkte kommunalt till matchen mot GAIS på Gamla Ullevi eller om föreningen lyckades hitta en ny leverantör av transporttjänster. I vilket fall gjorde de för dagen blåklädda bohusläningarna en gedigen match och Linus Tornblad fick möjlighet att visa att släkten är värst.

Att Superettan är något av en ekonomisk sankmark har dock i princip alla klubbar vittnat om under året. Ängelholm var även i detta avseende tidigt ute då man redan inför säsongen begärde ett antal miljoner från kommunen, vilket för övrigt lär ha orsaken till klubbens hot om att flytta verksamheten kom på tal. Men ÄFF är långt ifrån ensamma, tvärtom verkar röda siffror vara en smittsam åkomma i landets näst högsta serie.

Åtvidaberg fick starta en insamling under namnet Framtidsfonden, Södertäljelagen har varit ute med insamlingshåven och Degerfors räddades under hösten av kommunen.

Det finns större hot än konkurs

Det stränga ekonomiska klimatet har också GAIS fått känna av under året och även i Grönsvarts fall har klubben gjort en rad aktiviteter för att öka intäkter och minska kostnader. Efter sommaruppehållet tvingades klubben till en omorganisation där färre personer fick dela på ansvaret för alla uppgifter som ska göras inom klubben. Under hela hösten har budskapet att Grönsvart behöver fler ideella krafter upprepats och den situationen gäller fortfarande.

I Ängelholms fall gick det så långt att konkurshotet bara var dagar bort när man i augusti hittade en ny sponsor och kunde gå ut med beskedet att säsongen var räddad. De spelare som vägrat acceptera lönesänkningar inför säsongen och som varit avstängda av klubben under vårsäsongen kunde nu helt plötsligt förstärka laget. Kanske fanns det nu anledning att anta att klubben skulle kunna en lite stabilare grund att stå på inför säsongen 2017?

Men för den som trodde på de fagra löftena kom nyligen besked från klubben att ordföranden har lämnat och att klubbens elitverksamhet går i konkurs. Sista ordet är möjligen inte sagt avseende detta ärende, men under flera år har seriekollegorna – eller i alla fall deras supportrar – kunnat förutspå att detta var en trolig utgång för gultröjorna.
Men det finns faktiskt ekonomiskt relaterade hot kring Superettan som är värre än att någon av klubbarna skulle gå i konkurs. För mot slutet av året kom en rapport om matchfixning som pekade ut Superettan som en högriskserie.

I rapporten pekades två lag i Superettan ut som misstänkta och ytterligare ett lag var under stora delar av säsongen bortplockat från Svenska Spels erbjudande. I samma rapport talades det om att det spelas för 35 miljoner kronor i samband med en genomsnittlig match Superettan och att merparten av detta satsas i Asien. Det är alltså orimligt mycket pengar som omsätts på spel i en generellt sett fattig serie och detta är självklart ett stort hot mot fotbollen som vi verkligen vill få bort.

De röda siffrorna i Superettan är ett allvarligt problem, men det kan ju faktiskt klubbarna själv göra något åt genom att anpassa utgifter till de intäkter som man har. Men uppgjorda matcher är något helt annat och det är svårt att se vilket ansvar som klubbarna kan ta inom detta område, annat än att man genom avtal och sunda värderingar måste motverka denna tragiska utveckling. Ett större ansvar ligger självklart på förbund och polismyndighet – ivrigt påhejade av spelbolagen.

Turbulent på personalsidan

Under året har det, som under de flesta säsonger, också varit turbulent på personalsidan i klubbarna och GAIS är inte ensamma om att ha fått se över sin organisation. Men i jämförelse är dessa personalförändringar en ljum vårbris jämfört med vad som hänt under året på andra håll i serien. Assyriska FF var till exempel topptippad inför säsongen och skulle under Tor-Arne Fredheims ledning kunna utmana om topp-3. Men så blev det som bekant inte och TAF fick gå redan i maj då Fredrik Samuelsson tog över huvudansvaret. Den nye tränaren blev dock inte långvarig på posten då han i oktober ersattes av Charbel Abraham.

Men det var fler lag som bytte tränare under året. Syrianska inledde serien med Bosko Orovic vid rodret och avslutade med Kleber Saarenpää som i sin tur tog över efter Tino Katsoulakis. Jonas Olsson ersattes av Zoran Lukic i Ljungskile och Christian Järdler fick gå från Ängelholm. Samtliga lag i botten av serien bytte alltså tränare under säsongen och med tanke på hur fotbollen fungerar nu för tiden så är det kanske inget att vara förvånad över?

Men som du vet var det inte bara ruljangs på tränarfronten utan också vad gäller spelare. GAIS startade säsongen med 15 nya spelare i truppen och hade efter en skadetyngd försäsong inte hunnit spela ihop laget till seriestart. Men trots att det sedan tillkom ytterligare spelare under året får Grönsvart se sig slagna avseende bristande kontinuitet av åtminstone Åtvidabergs FF som körde igång 2016 med hela 20 nya spelare i truppen. Vi lyfter på hatten för att det anrika laget lyckades prestera så bra under året med dessa förutsättningar.

ÅFF-tränaren Roar Hansen sa inför säsongen att Superettan är ett världskrig i 30 omgångar och sedan får man se vilken placering man slutar på. För östgötarna slutade kriget på en hedrande sjätteplats, vilket var klart bättre än den bottenstrid som många experter förutsett. GAIS.se förstår att tränare Hansen var snabb att referera till dessa experttips när laget hade säkrat kontraktet med ett antal omgångar kvar av serien.

Även Varberg går in på listan över lag som ”slog över sin viktklass”. Trots tunga spelartapp inför året lyckades man i Spa-staden komma in på en femteplats precis före ÅFF, bra jobbat av våra grönsvarta grannar i söder.

Tidigare i år ryktades det på sociala medier att Varberg var på vippen att lansera ett aprilskämt som gick ut på att SvFF skulle införa effektiv speltid i Superettan under året. Om det är sant eller inte har GAIS.se inte kunnat få bekräftat, men vi förstår om klubbens kloka ledning insåg att just detta skämt skulle fått många boisare att sätta kaffet i vrångstrupen. Det hade ju varit att ifrågasätta de mest grundläggande värderingarna i klubben som snart förväntas komma med i Guinness rekordbok avseende flest 1-0-segrar i världshistorien.

Spelare kommer och spelare går

När man diskuterar på spelaromsättning i Superettan är blir det naturligt att komma in på Johan Elmander, som efter en lyckosam karriär i utlandet i somras valde att flytta hem till Fotbollsföreningen från Göteborgs rikaste förort. Det känns som en dröm som går i uppfyllelse på flera sätt – fansens favorit kommer hem igen, ett stort namn till serien och för huvudpersonen själv så var Öis det självklara valet.

Nu tog det tyvärr lite för lång tid för huvudpersonen att bestämma sig för att låta drömmen gå i uppfyllelse och när transferfönstret var till ända var det bara klubben som hade bestämt sig. När sedan transferfönstret slog igen för övriga Europa var huvudpersonen fortfarande i valet och kvalet och det var först när alla andra möjligheter till en övergång var stängda som Johan kunde bestämma sig för att det var dags att komma hem.

Apropå Öis så drabbades våra tidigare Alliansbröder också av turbulens på ledarsidan där man knappt hann anställda Janne Carlsson innan klubben gjorde sig av med honom igen. Det ledde till att den gode Carlsson villigt delgav media hur han såg på saken och hans berättelse innehöll åtminstone en detalj som känns så konstig att den är omöjlig att hitta på. Nämligen det faktum att han blivit tillsagd att bara ställa frågor till sin kollega Lantz som denna kan svara ja eller nej på.

Tittar vi vidare på omsättning av spelare så hittar vi i Degerfors en händelse som sticker ut. Bruksortens stolthet tappade nämligen mittfältskuggen Boris Lumbana till Melodifestivalen under 2016. Jo, du läste rätt! Det var Lumbana som i nämnda festival gick under namnet Boris Rene och som efter sitt framträdande berättade att ”Detta är det bästa jag varit med om” och att ”publiken var helt underbar och stämningen obeskrivlig”.
Troligen insåg väl den gode Boris i denna stund att den typen av omdömen inte skulle kunna återanvändas i Superettan annat än i mötena med Grönsvart. Följdriktigt tog han konsekvenserna av denna insikt och avslutade sitt kontrakt med klubben. Sedan dess har han fått mycket uppmärksamhet för… eh – nej, glöm det förresten.

Göteborgsbekante Muhammed Ali Kahn lämnade också sitt lag halvvägs genom året. Men i detta fallet inte för någon karriär i ”showbusiness” – trots att ju MAK har lång erfarenhet från restaurang- och hotellnäringen. Istället skulle han vid sidan av att vara spelare i HBK också vara tränare för Frölunda vilket Bollklubben sa nej till och på den vägen var det. Nu har den gode MAK istället blivit tränare för Husqvarna FF så drömmen om att få träna ett lag strax under elitnivå har slagit in för hans del.

Nu blickar vi framåt mot 2017

GAIS vill avsluta denna lättsamma genomgång av Superettan 2016 med att önska IK Sirius, AFC United (eller vad laget ska heta framöver) och Halmstads BK lycka till i Allsvenskan nästa år. Vi beklagar också sorgen i Ängelholm, Ljungskile och den vitröda delen av Södertälje som får kämpa vidare i division 1 nästa år.

Vi säger också välkomna till Falkenbergs FF som får inviga sin nya arena i Superettan i april nästa år. Detsamma gäller såklart också Helsingborgs IF som tar Nya Olympia fullt ut i bruk nästa år. Vi håller en tumme för att klubben lyckats hitta ett sätt att stänga till den där trappan från kortsidan som går direkt ner till planen. Gefle IF är också välkomna till Superettan även om deras arena har två år på nacken.

Välkomna också Östers IF, Norrby IF och Brommapojkarna som lyckades kvalificera sig för spel i fotbollens finrum. Om det inte händer något oväntat innan dess så kommer den nya uppsättningen av lag i serien innebära kära återseenden för Gaisare då klubbens tidigare tränare Thomas Askebrand och Peo Ljung kommer tillbaka till Gamla Ullevi.

Nästa års upplaga av Superettan ser ut att vara en av de svåraste på länge. Det kommer att vara många lag som har Allsvenska traditioner eller ambitioner som tampas om tabellplaceringarna. Vi tror också att det kommer att vara en riktigt underhållande serie – säkert både på planen och vid sidan av. Men vi hoppas också på att det blir mer fokus på fotbollen och mindre på konkurser, flyttar av lag, matchfixning, tränarbyten och fejkad kramp.

På många sätt har 2016 varit ett slitsamt år för GAIS och vi hoppas att 2017 kan bjuda på lite mer medvind och stolpe-in. Klubben har ett tufft ekonomiskt läge och för hög omsättning på både personal, ledare och spelare. Men i en värld där klubbar flyttar runt mellan kommuner, har tre tränare per år eller satsar på långa inkast känns det bra att veta att det som vinner i längden ändå är stil, klass och tradition.

Snart tar vi nya tag inför en ny säsong och den viktigaste åtgärden inför 2017 är att försöka få Landala Städ som kontinuerlig raketsponsor. För hittills har Atleterna gjort fem mål i snitt när städföretaget står för fyrverkerierna – lyckas vi med det kanske även Atleterna har hittat en genväg till  och ett säkert steg mot Allsvenskan?

GAIS Julkalender
Vi har tidigare öppnat följande luckor i GAIS Julkalender: