Man kan se det så här: GAIS är fortsatt svåra att besegra på Gamla Ullevi. Man också se den här trenden: ingen förlust med Jimmy Tamandi i laget. Oavsett vad kan alla grönsvarta supportrar vara överens om att segern i derbyt mot BK Häcken var välbehövlig.
Fast när brassen Paulinho pangade in 1-1 i den 77:e minuten på straff var det säkert en och annan bland de nästan 4 000 på plats som tänkte ”åh nej, inte är sådan match igen”.
Men tre minuter och fem sekunder senare – 79.12 för att vara exakt – pangade Eyjólfur Hédinsson in 2-1 efter att helt plötsligt ha upptäckt att Häckens mål var helt tomt.
Det avgrundsvrål som hördes över Gamla Ullevi var det som uppstår när flera veckor av frustration kom till utlopp i det som till slut skulle bli ett segervrål.
- Jag har nästan glömt bort hur vår segersång låter, sa en glädjestrålande ordförande Christer Wallin på väg in i omklädningsrummet.
Det här var en match som kom från GAIS kom att präglas av en sak i 90 minuter plus tillägg: ett gigantiskt löpande och en enorm offervilja.
I dag var det liksom inget snack – hemmalaget bara skulle vinna.
Och inledningen var det inget fel och anfallaren på topp – Joel Johansson fick till ett avslut på mål redan i den första minuten.
Häcken som ju i grund och botten är ett bra lag kom tillbaka och jämnade ut spelet. Trots det var det GAIS som gick till pausvila men en mentalt sett go känsla.
Den andra halvleken var inte gammal när GAIS tog ledningen med 1-0. Målet krediterades Johan Mårtensson som i så fall hade gjort sitt blott andra i allsvenskan, men TV-folket från Canal+ var tydligen skoningslösa i sin bedömning efter att ha kollat på reprisen: ”klockrent självmål av en Häcken-spelare”.
Båda lagen kom till flera avslut och Häcken fick, som en konsekvens av att Paulinho byttes in i stället för Jonas Bjuström ett helt annat tryck.
Kvitteringen skulle dock inte komma på ett spelmål utan på en straff. Spelarna i Häcken liksom bortaklacken bakom Dimes mål ropade på straff när bollen landade på Tamandis arm och efter att huvuddomaren Michael Lerjéus hade lyssnat av assisterande på kanten blåste han för straff.
Straffen satte Paulinho otagbart i Dimes högra kryss.
Då fanns det minst två situationer som ur ett grönsvart perspektiv blev omdiskuterat.
Vid ett tillfälle fick Johan Mårtensson ta emot en tvättäkta hockeytackling men bedömningen var att det inte behövdes mer än en frispark.
Och när Joel Johansson fälldes – innanför eller precis utanför straffområdesgränsen – så blev det varken straff eller ens frispark.
Däremot visades vänsterbacken Muhammed Ali Khan ut för att ha fått två gula kort. Det intressanta var att de kom efter att Häcken kvitterat liksom efter ”Eyos” mål.
Dock återstod det alldeles för kort tid för att ett Häcken med tio man på plan skulle kännas som ett lag med bara tio gubbar på plan.
Dime gjorde en kvalificerad räddning efter en hörna men det var i princip det enda riktigt jobbiga som GAIS försvar fick stå ut med.
När det gällde att få tiden att gå och när de tre tilläggsminuterna till slut blev fyra, så spelade framför allt Joel Johansson och inhoppande Tommy Lycén smart.
Två saker: I dag hade GAIS åtta avslut på mål varav inte mindre än sju i straffområdet. Och vid de två tillfällen när GAIS gjorde mål befann sig inte mindre än fem grönsvarta spelare i boxen.
Löpviljan och offerviljan parat med spelet in i straffområdet – där har ni tre bidragande orsaker till att GAIS kunde vinna.
Som undertecknad hann konstatera (och citatet är verkligen inte mitt): ”om det nu är så gott att vinna – varför gör man det inte oftare?”
T
Man kan se det så här: GAIS är fortsatt svåra att besegra på Gamla Ullevi. Man också se den här trenden: ingen förlust med Jimmy Tamandi i laget. Oavsett vad kan alla grönsvarta supportrar vara överens om att segern i derbyt mot BK Häcken var välbehövlig.
Fast när brassen Paulinho pangade in 1-1 i den 77:e minuten på straff var det säkert en och annan bland de nästan 4 000 på plats som tänkte ”åh nej, inte är sådan match igen”.
Men tre minuter och fem sekunder senare – 79.12 för att vara exakt – pangade Eyjólfur Hédinsson in 2-1 efter att helt plötsligt ha upptäckt att Häckens mål var helt tomt.
Det avgrundsvrål som hördes över Gamla Ullevi var det som uppstår när flera veckor av frustration kom till utlopp i det som till slut skulle bli ett segervrål.
- Jag har nästan glömt bort hur vår segersång låter, sa en glädjestrålande ordförande Christer Wallin på väg in i omklädningsrummet.
Det här var en match som kom från GAIS kom att präglas av en sak i 90 minuter plus tillägg: ett gigantiskt löpande och en enorm offervilja.
I dag var det liksom inget snack – hemmalaget bara skulle vinna.
Och inledningen var det inget fel och anfallaren på topp – Joel Johansson fick till ett avslut på mål redan i den första minuten.
Häcken som ju i grund och botten är ett bra lag kom tillbaka och jämnade ut spelet. Trots det var det GAIS som gick till pausvila men en mentalt sett go känsla.
Den andra halvleken var inte gammal när GAIS tog ledningen med 1-0. Målet krediterades Johan Mårtensson som i så fall hade gjort sitt blott andra i allsvenskan, men TV-folket från Canal+ var tydligen skoningslösa i sin bedömning efter att ha kollat på reprisen: ”klockrent självmål av en Häcken-spelare”.
Båda lagen kom till flera avslut och Häcken fick, som en konsekvens av att Paulinho byttes in i stället för Jonas Bjuström ett helt annat tryck.
Kvitteringen skulle dock inte komma på ett spelmål utan på en straff. Spelarna i Häcken liksom bortaklacken bakom Dimes mål ropade på straff när bollen landade på Tamandis arm och efter att huvuddomaren Michael Lerjéus hade lyssnat av assisterande på kanten blåste han för straff.
Straffen satte Paulinho otagbart i Dimes högra kryss.
Då fanns det minst två situationer som ur ett grönsvart perspektiv blev omdiskuterat.
Vid ett tillfälle fick Johan Mårtensson ta emot en tvättäkta hockeytackling men bedömningen var att det inte behövdes mer än en frispark.
Och när Joel Johansson fälldes – innanför eller precis utanför straffområdesgränsen – så blev det varken straff eller ens frispark.
Däremot visades vänsterbacken Muhammed Ali Khan ut för att ha fått två gula kort. Det intressanta var att de kom efter att Häcken kvitterat liksom efter ”Eyos” mål.
Dock återstod det alldeles för kort tid för att ett Häcken med tio man på plan skulle kännas som ett lag med bara tio gubbar på plan.
Dime gjorde en kvalificerad räddning efter en hörna men det var i princip det enda riktigt jobbiga som GAIS försvar fick stå ut med.
När det gällde att få tiden att gå och när de tre tilläggsminuterna till slut blev fyra, så spelade framför allt Joel Johansson och inhoppande Tommy Lycén smart.
Två saker: I dag hade GAIS åtta avslut på mål varav inte mindre än sju i straffområdet. Och vid de två tillfällen när GAIS gjorde mål befann sig inte mindre än fem grönsvarta spelare i boxen.
Löpviljan och offerviljan parat med spelet in i straffområdet – där har ni tre bidragande orsaker till att GAIS kunde vinna.
Som undertecknad hann konstatera (och citatet är verkligen inte mitt): ”om det nu är så gott att vinna – varför gör man det inte oftare?”
Tony Balogh