Mitt under Fotbolls-VM, där Sverige, mot de flesta odds, spelade lysande och vann sin grupp före England. Att storlag som Frankrike, Portugal, Argentina, Spanien och Italien kunde åka ut mot på papperet betydligt sämre lag, var naturligtvis spännande och intressant.
Dessutom speglade det litegrand vår egen situation. På papperet såg GAIS överlägset bäst ut, men så fort spelarna gick ut på planen tycktes prestationsångest och nervositet ta över.
Matchen mot Sandared blev mycket riktigt också en krampartad föreställning. Publiken skrek och busvisslade i besvikelse och spelarna såg håglösa och plågade ut. De tidigare vinsterna hade inte stärkt laget, utan om möjligt skapat ännu större rädsla för att förlora. Åtminstone såg det så ut från läktaren.
Men kanske berodde det på att Sandared dittills hade spelat klokt. Som nykomlingar utan kraftfulla nyförvärv backade man hem och försökte vinna utifrån de knappa förutsättningar man hade. Och det hade gått ganska bra. Man låg högt upp i serien och hade överraskat flera lag.
Sandared tog ledningen efter slarv i GAIS backlinje. GAIS kvitterade på en straff, som kom till genom en löpning av Gravem. Vennberg tryckte dit kvitteringen, men sen blev det inte mycket mer. Visst, GAIS hade bollen i stort sett hela matchen och pressade på, men något vidare konstruktivt spel presterade man inte.
Inte särskilt oväntat fick Sandareds målvakt priset som motståndarnas bäste spelare. I GAIS var ingen särskilt bra. Man spelade med Holmberg i mål och en backlinje med Bobbie Friberg da Cruz, Daniel Blomgren, Lars-Henrik Enered och Kenneth Gustafsson. Den senare visade prov på mycket moget spel och hade en hel del fina insatser på sin kant.
På mittfältet lirade Björn Enqvist i en defensiv roll med Lukasz Chmaj, Aram Ibrahim och Ivan Ottordahl i mer offensiva positioner. I anfallet hade GAIS Mathias Gravem och Stefan Vennberg.